Vilken sötvattenfisk trivs i hårt vatten
På bilden syns ett helt svart öga och bakom det fem gälspringor. Abborren är en av Sveriges absolut vanligaste och vår populäraste sportfisk. Ett berömt foto taget från Apollo 17 under dess väg till Månen. Några inledande förklaringar Med osmoreglering avses reglering av ett djurs saltbalans och vattenbalans. Med saltjoner avses här bland annat natriumjoner, kloridjoner, magnesiumjoner och sulfatjoner.
Hotade Sötvattensfiskar
Ett undantag, kvastfeningarna, behandlas nedan. Salthalten var troligen hög redan i de första haven. Men halterna av saltjoner och andra ämnen är olika höga i vätskan utanför cellerna och vätskan inne i dem.
Puckellax är i Sverige invasivart. Läs om vävnadvätskan och havets salthalt på en annan sida. Nedanför finner ni mycket information om de arter som vi fiskar mest efter, sorterade efter popularitet. Den lever i västra delarna av USA ända upp till Kanada. Perca Fluviatilis. Notera att den aktiva energikrävande uttransporten av natriumjoner och kloridjoner i gälarna är mycket större än den passiva intransporten med diffusion.
Joner, som har en elektrisk laddning, kan även spontant drivas av en elektrisk spänning. Osmos innebär i princip att vatten spontant tenderar att röra sig från ett område med låg total koncentration av lösta ämnen till ett område med högre, mycket förenklat uttryckt från ett område med hög "vattenkoncentration" till ett område med låg. Alla fiskar utom pirålarna måste faktiskt förbruka mycket energi för att upprätthålla sin vattenbalans och sin saltbalans.
Allt detta har att göra med hur djuren reglerar sin saltbalans och sin vattenbalans. Detta beror på att havsvattnet har högre koncentrationer av saltjonerna än fiskarnas vävnadsvätska. Läs mer →. Förklaringen till detta är att saltvattensfiskar och sötvattensfiskar har ungefär samma salthalt i sina vävnadsvätska och båda dessutom lägre salthalt än havsvatten. Havets salthalt och saltsammansättning har ändrats under de troligen cirka 3,9 miljarder år som oceaner funnits, men troligen inte så mycket, som man förr trodde.
Osmoreglering hos en benfisk i saltvatten med transportvägar för vatten och saltjoner. Den blå planeten. Courtesy of NASA, in the public domain. Se huvudtexten ovan och nedan för vidare förklaringar. Och varför de havslevande räkorna smakar saltare än de sötvattenslevande kräftorna? Räkorna har däremot ungefär samma salthalt i sin vävnadsvätska som havsvatten, medan kräftorna har mycket lägre. Saltvatten har en högre totalkoncentration av lösta ämnen än fiskarnas kroppsvätskor.
Modified image. Natriumjoner tillsammans med kloridjoner dominerar stort bland de lösta ämnena i ryggradsdjurens vävnadsvätska. Dessa saltvattenfiskar klarar nästan alla av sin osmoreglering på likartat sätt. Men man kan läsa texten utan att fundera på dessa komplikationer. Rapportering sker till Nykläckt larv av lax Salmo salar med halva äggskalet. De tillhör gruppen Osteichthyes, som inkluderar de flesta nu levande fiskar.
Oncorhynchus gorbuscha. Laxen är en av mycket få fiskar som kan leva både i saltvatten och sötvatten. Nedan avser jag med kroppsvätskor alla vätskor i kroppen, både inne i och utanför celllerna. Livet uppkom i havet och vi bär fortfarande spår av detta i vår vävnadsvätska. Abborre. Gulesäcken är förbunden med tarmen och har rikligt med blodkärl i sin vägg. Den vita stören är Nordamerikas största sötvattensfisk, och världens andra största.
Texten fortsätter under bilden. Puckellax.
Fiskars anpassning till söta och salta vatten
Jorden är till cirka 70 procent täckt av hav. Har ni ibland ställt er frågan varför saltvattensfiskar inte smakar saltare än sötvattensfiskar? Tyvärr har den drabbats väldigt hårt av habitatförstörelse och fiske, och idag tror man det endast finns kvar. Diffusion innebär att molekyler eller joner av ett visst ämne spontant drivs från ett område med hög koncentration av just detta ämne till ett med lågt. Med vävnadsvätska avser jag vätskan utanför cellerna, både i blodet och utanför blodet.
Benfiskar i havet De flesta saltvattensfiskar är benfiskar. Därför förlorar de hela tiden vatten med osmos från sina kroppsvätskor till havsvattnet, framför allt genom gälarna, men även via huden. Dessutom tar fiskarna hela tiden upp salt från vattnet genom diffusion, även detta framför allt genom gälarna, men även via huden och födan. Det är därför de är så vikiga vid osmoregleringen. På buken sitter den stora gulesäcken fylld med näring, som föder larven den första tiden.