Skillnad på dömd eller förlikning
Rättegångsbalken innehåller grundläggande bestämmelser för rättegångar i såväl tvistemål som brottmål. En position kan också ändras av information eller omständigheter som ligger utanför själva domstolstvisten, exempelvis parternas ekonomiska situation. Om parterna kommer överens gör dock domstolen en egen bedömning av om överenskommelsen är förenlig med barnets bästa. Dessa argument samt andra mer eller mindre skräddarsydda argument kan medföra att parternas positioner närmar sig varandra.
Förlikning? Förlikningsavtal? Så gör du!
En position kan ändras till följd av att en ny och kanske annorlunda bedömning görs av vad rättskällorna till exempel lagtexten eller rättspraxis säger eller av att bevisningen värderas på ett annat sätt. En sådan överenskommelse kallas förlikning. Denna sak bör styras av omständigheterna i det enskilda fallet.
Texten kommer fortsättningsvis att fokusera på förlikning och medling i dispositiva tvistemål. Enskilda samtal ger också domaren större möjlighet att påverka en parts inställning till tvisten, utan att någon riskerar att tappa ansiktet. Domstolen ska arbeta för att parterna på egen hand kommer överens om hur tvisten ska lösas. Rätten är skyldig att verka för förlikning. Att agera för att åstadkomma en förlikning är, vid sidan av och som ett komplement till den verksamhet som syftar till målets avgörande genom dom, en viktig del i rättens verksamhet.
I de flesta fall är förlikning det bästa alternativet eftersom parterna i allmänhet har mycket att vinna på att lösa sin tvist på frivillig väg. Denna text handlar om förlikning och medling med anknytning till domstol. Dispositiva tvistemål är sådana där parterna med rättslig verkan kan komma överens ingå förlikning om det som målet handlar om. Målen rör oftast tvister om pengar krav på betalning. I allt detta kan domaren under förlikningsförhandlingen spela en viktig roll, genom att lämna information, ställa frågor och göra påpekanden om svårigheter eller brister.
Hur domaren bör gå till väga när han eller hon hanterar förlikningsfrågan är inte reglerat. Dessa brukar delas in i dispositiva tvistemål och indispositiva tvistemål till exempel familjemål. Förlikning. Utgångspunkten är att samförståndslösningar kan antas vara bäst för barnet. En annan sorts mål är tvistemål. En domare kan hjälpa till att förhandla om en förlikning, eller också kan domstolen förordna en särskild medlare om parterna vill det.
Såväl företag som privatpersoner kan vara parter i ett dispositivt tvistemål. Det står emellertid klart att frågan kan tas upp i olika skeden i processen och även vid flera tillfällen i en och samma process. De enskilda samtalen brukar föregås av att domaren inför båda parter redogör för fördelar och nackdelar med förlikning jämfört med fortsatt process. Vanligast torde numera vara att domaren under förlikningsförhandlingen pratar med respektive part enskilt den så kallade Göteborgsmodellen.
I en tvist vid domstol intar parterna vissa positioner. I sådana fall ska rätten förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför medlare som förordnas av rätten och ange vilken tid medlingen senast ska vara slutförd. Domarens uppgift blir — när det gäller frågan om förlikning — att få parterna att flytta sina positioner så att de kan bli överens.
Hur fungerar förlikningsavtal?
Normalt sätt ingås en förlikning på något som kallas för muntlig förberedelse, vilken också brukar äga rum i en domstol. Denna ordning leder i regel till att parterna kan slappna av och öppnare diskutera frågor som de av någon anledning inte vill ta upp inför motparten eller friare kan framföra vad som är partens prioriterade intresse. Sådan verksamhet kan förekomma i såväl dispositiva som indispositiva tvistemål. Samtidigt har parterna givetvis en ovillkorlig rätt att få sin tvist prövad i enlighet med gällande civilrättsliga regler.
Enligt 42 kap. Även i de fallen bör dock domaren regelmässigt lämna saklig information om fördelar och nackdelar med en förlikningslösning. Rätten får också, enligt samma bestämmelse, besluta om särskild medling om parterna samtycker till det. Tingsrätterna hanterar som bekant olika typer av mål och ärenden. Enda undantaget är när omständigheterna i målet är sådana att förlikningsförsök är olämpliga.
Andra argument som regelmässigt används av domare och som kan få parter att ändra sin position kretsar kring tidsaspekten huvudsakligen det förhållandet att det rent faktiskt tar lång tid före det att ett mål är slutligt avgjort i samtliga instanser, vilket ska jämföras med att få ett slut på tvisten här och nu , risken för part att få betala motpartens rättegångskostnader vid händelse av att tvisten förloras samt att en affärsmässig kalkyl som exempelvis omfattar att det är kostsamt för ett företag att vara inblandat i en process, att det alltid finns en risk för att det är motparten som vinner målet eller för att en för parten gynnsam dom inte kan verkställas kan medföra att ekonomiska skäl talar för en förlikning.
En sorts mål är brottmål. Även i till exempel vårdnadsmål finns naturligtvis ofta ett intresse av att parterna kommer överens. De intagna positionerna påverkas av en rad olika faktorer, till exempel rättsläget vad som gäller juridiskt och bevisläget. Det medför att möjligheterna att komma fram till en förlikning ökar. Ju högre de beräknade rättegångskostnaderna är i förhållande till tvisteföremålets värde, desto mer angeläget framstår det att målet förliks.
En förlikning är en överenskommelse som parterna i ett mål kan ingå, i stället för att gå vidare till huvudförhandling. Av 42 kap. Vanligast är att frågan tas upp vid det första tillfället då domaren träffar parterna, vilket är vid sammanträdet för den muntliga förberedelsen. Det är också vid detta tillfälle som de flesta domare ägnar frågan mest uppmärksamhet.